PLATS 2 - LARS-ERIK SCHEDIN

Vilhard Wenblom, Sixten ”Tigern” Andersson, Gunnar Steinick, Erik ”Pjäken” Andersson, Fredrik ”Bullen” Pettersson, Niklas Lindelöf & nu även aktiva Gustav Svensson. Alla är/var de målvakter i FIF som tagit sig in på topp 100 listan över spelade matcher i föreningens historia. En fin och stark målvaktstradition där lagets mest utsatta post allt som oftast inneburit stabilitet och kvalitet. Det finns dock en målvakt som sticker ut när man kollar i historieböckerna, en målvakt som hade konkreta bud från lag som kvalade till allsvenskan men som ändå stannade kvar i Brandgult. En målvakt som spelat 747 matcher och därmed är föreningens näst meste spelare någonsin. En målvakt vid namn Lars-Erik Schedin.

Det är förmiddag tisdagen den 8/4 när vi träffar Lars-Erik Schedin i vår klubblokal på Kungaberg. Han är punktlig och i tid när vi slår oss ner för en kopp kaffe och varsin kanelbulle. Lars-Erik har idag hunnit bli 82 år gammal och är sedan många år pensionär. Vinnarskallen har han dock inte tappat för tidigt börjar han prata om PRO-curlingen som han är väldigt inbiten i och förklarar hur förbannad han blir när de förlorar. ”Förr kunde ju en förlust sitta i flera dagar men nu tar det lite kortare tid innan de runnit av” säger han och skrattar.

Lars-Erik gjorde debut i Brandgults seniorlag som 17-åring när man 1959 tog emot Vegby SK hemma på Häggåplan. Han kommer inte ihåg mycket från själva matchen mer än att han var väldigt nervös innan och att det till slut gick bra. Detta var alltså den första av sina hela 747 matcher som han spelat för Fritsla IF, vilket placerar honom som nummer två genom föreningens 105-åriga historia.

Lars-Erik började spela fotboll i FIF några år tidigare i ett av föreningens två pojklag. På den tiden hade föreningen 5st fotbollslag: A-lag, B-lag, juniorlag, A-pojklag & B-pojklag. Exakt vilken ålder det var på laget när han började är diffust men det finns roliga minnen från pojklagsåren:

”Ett av våra sista år som pojklag så gick vi en hel säsong utan att släppa in ett enda mål. Det kommer jag väl ihåg och var ju extra kul eftersom jag var målvakt”.

”Sen hade vi en väldigt rolig 3-lagsturnering när vi var juniorlag. Då mötte vi ett danskt lag och Borås AIK och jag har för mig att vi vann den. Det var alltid roligt att åka och slå Boråslagen hemma hos dom för där blev vi alltid kallade för ”Bonnjävlar”, så det smakade extra fint”

Efter debuten 1959 så gjorde Lars-Erik snart målvaktspositionen till sin och bara tre år efter debuten kom första seriesegern när FIF vann Södra Västgötaserien 1962. Det blev den första av hela fyra seriesegrar för Lars-Erik under sina år som spelare och roligast var det i mitten på 70-talet när man lyckades vinna både division 6 och division 5 två år på raken.

Han pratar också om hur fotbollen och materialet förändrades snabbt och ofta under tiden som han var aktiv. Bollen fick från att ha stora sömmar/snörning till att bli mer slim, skorna gick från att i princip ha ”stålhetta” fram till att vara lättare och målvakterna började under en tid använda handskar, något som Lars-Erik inte gjort tidigare;

”Man hade inga handskar alls. Utan var det blött/kallt fick man ha vanliga handskar hemifrån. Sen mot slutet av min karriär fick man börja ha handskar men äh, jag var ju så van att spela utan. Visst att man fick tag i bollen lite enklare men det gick lika bra utan. Men största skillnaden var när bollen blev enklare”

Vi pratar vidare om karriären och kommer in på olika spelare men Lars-Erik har inget bra svar på vem som är den bästa spelaren han mött är. ”Skene hade ofta duktiga spelare och var tuffa att möta”

På frågan vem som är den bästa spelaren som Lars-Erik spelat med svarar han snabbt: ”Det är helt klar Göran Johansson (aktiv 1966-1968) som kom från Blekinge till oss. Han var en helt strålande bra back som gick vidare till Norrby senare och som i mitt tycke borde spelat i Allsvenskan. Han var både atletisk och hade en otrolig spänst”

”Sen var Yngve Brodd (tidigare Fritsla spelare som då var landslagsspelare och proffs i franska ligan) med och gästspelade på Häggåplan en gång med. Då tänkte man bara ”wow”, vilken balans och vilken spelare!”.

Vi kollar igenom bilderna lite mer och efter en stund kommer straffsparkar på tal. Det visar sig att de 5 mål som Lars-Erik står noterad för allihopa kommit på just straffar. För under ett tag var det nämligen så att han var lagets straffskytt. Varför kommer inte Lars-Erik ihåg men han vet med säkerhet att han inte missade någon av de då 5 straffar som han slog.

Under de 25 åren som aktiv spelare så var Lars-Erik väldigt sällan skadad eller otillgänglig. Visst hände det att han ibland vrickade, stukade och kanske bröt fingrarna men det är endast en gång som han varit ordentligt skadad;

”Vi spelade en träningsmatch på B-plan här på Kungaberg mot Rydboholm på påskafton. På den tiden var det tillåtet med lite mer tuffare spel och ofta kunde motståndarna attackera målvakten. Till slut blev jag förbannad och drog i väg bollen allt jag hade mot den dumme anfallaren men då var det i stället mitt ben som gick av högt uppe på låret. Jag kom ihåg hur ont det gjorde och Jimmy ”Sippan” körde ner mig till Skene lasarett och där blev jag liggandes i en hel vecka. Sedan var det gips ända upp till ljumsken”.

Han tog sig tillbaka efter skadan och fortsatte sedan i flera år därefter. När vi pratar och minns tillbaka till hur det var då med olika personer, spelare och annat så är det ett namn som Lars-Erik ofta tar upp; Sune Arvidsson.

”Sune var verkligen en klippa och den största föreningsmänniskan jag träffat. Han gjorde allt och mer därtill. Han tog aldrig plats utan fixade hur mycket som helst i det dolda som vi inte då visste om. Det finns tyvärr alldeles för få som honom kvar idag vilket gör det svårt att hålla liv i föreningslivet, för Sune var helt fenomenal”.

”Sen måste jag också nämna Jimmy ”Sippan” Johansson som var lagledare och fixade mycket för oss i flera år. Han tillsammans med Sune är de som betytt mest för mig under mina år i Fritsla”.

Att samhället förändrats och att det då fanns färre saker att göra, inga telefoner, inga datorer osv gjorde det också enklare att bedriva föreningarna menar Lars-Erik. ”Vi hade inte mycket annat att göra utan man spelade fotboll på sommaren och sen hockey på vintern”.

När man läser gamla tidningsurklipp och matchreferat från 60- & 70-talet så omnämns ofta Lars-Erik som en av de bättre på planen. Det skrivs om hur Fritslas målvakt räddade laget, att utan Schedin i målet inga poäng för Fritsla osv. Grimsås som då låg i Sveriges näst högsta serie var väldigt intresserade och kom med konkreta erbjudanden som inte besvarades. Att det aldrig blev spel någon annanstans fanns det flera olika anledningar till;

”Jag hade väldigt stor respekt för honom (pekar på en bild på Sune Arvidsson) som var ordförande då. Jag ville inte göra honom besviken och var lite för feg för att våga ta klivet. Det fanns fullt med anbud från lag högre upp men jag var ung och feg. Det var också lite annorlunda tider då för att var du från Fritsla så spelade du här, man bytte inte omkring på samma sätt som det görs idag.”

Lars-Erik var med när föreningen tog steget från mer nergångna hemmaplanen Häggåplan till helt nybyggda Kungaberg 1970. Det blev ett enormt lyft för hela föreningen och han minns med värme tillbaka på vilken lyx det var för spelarna att komma till Kungaberg. Omklädningsrummen, duscharna och allt var av högsta klass. Dessutom så var invigningen väldigt speciell och bland de roligaste han var med om i FIF;

”På invigningen fick vi ju spela en jippomatch mot gamla landslagsspelare. Tobias Linderoths pappa Anders Linderoth var bland annat med och det var verkligen en häftig upplevelse. Den matchen ihop med alla läger vi var på i både Skåne och Danmark är nog det roligaste under mina säsonger i A-laget”.

Idag följer han A-laget mer på distans men försöker se en match om året på Kungaberg. Utöver detta så har han en liten grupp med före detta FIF-spelarna Göran ”Gamen” Arvidsson, Stellan Stensson & Roland Arvidsson som någon gång varannan månad åker runt och hittar på saker.

Lars-Erik tilldelades i slutet av intervjun ett litet diplom och en blombukett som ett litet tack och grattis för sina insatser i Fritsla IF. Det märktes att detta betydde mycket för honom och att bli uppmärksammad på ålderns höst inte ska tas förgivet.

Vi vill här igen tacka Lars-Erik för de år han spelade och gratulera till andraplatsen bland de som.
Han är och kommer förbli en av våra absolut största.

Glöm inte att imorgon torsdag kommer vi tacka och uppmärksamma Lars-Erik och övriga i toppen på listan i samband med vår hemmamatch mot Kinnahult/Hyssna. Var gärna i tid till matchen då denna avtackning kommer ske innan avspark.